I danska lagstadganden pratar man om ”konstnärligt arbetande amatörscener” (teaterlagen, sida 1970) och ”konstnärligt arbetande amatörkörer, amatörorkester och –ensembler” (musiklagen, sida 1976) som kan beviljas stöd. Här har lagsammanställarna alltså accepterat, att man på amatörbasis – d.v.s. utan avlöning och/eller professionell utbildning – kan jobba med teater- och musikkonst, och att detta jobb i ett konstnärligt sammanhang är stödberättigat. Amatörernas arbete erkännes alltså som en del av teater- och musikhelheten.
Ofta heter det också att ifall man utövar konst som sitt fritidsintresse – teater och/eller musik – så är man amatör. I andra fall är ju vederbörande professionell – specialarbetare, jordbrukare, sjuksköterska, politiker, lärare, pedagog, ombudsman eller hjärnforskare.
Amatörkulturförbunden är naturligtvis öppna för alla som sysselsätter sig med eller intresserar sig för teater och musik, oavsett tillvägagångssätt eller arbetsmetod. Det vi i förbunden satsar våra resurser på, i form av utbud, understöd, konsulthjälp med mera, är de konstnärligt arbetande teateramatörerna, amatörsångarna och –musikerna. Här betyder amatör människor som hela tiden vill utveckla sig genom konstnärligt arbete.
Fokus är alltså lagt på produkten framom processen – eller rättare sagt; innehållet framom sammanhanget. Det viktiga är den konstnärliga produkten - teaterföreställningen eller konserten som man jobbar för. Det är den processen som är anledningen till att amatörkulturen beviljas stöd. Orsaken ligger alltså inte i att det pågår på fritiden eller att folk gör frivillig arbete tillsammans. Men dessa övriga omständigheter är likväl egenskaper som definierar amatörkulturen. Därför är det svårt att skilja på amatörkultur och folkupplysning.
Det händer att man på fältet beskyller oss i förbunden för att vara höga i korken, fisförnäma, högkulturella, skåp-professionella - det kan gå högljutt till ute bland medlemsföreningarna. Några ser själva aktiviteten som det enda väsentliga, för ”vi är ju ändå bara amatörer”. Därför kan man säga att förbunden har en huvuduppgift: varje generation av amatörer måste bli övertygade om att engagemang inom teater eller musik bör ske på konstens premisser. Och att det kräver både grundläggande förutsättningar och hårt arbete, liksom ett långt- och djuptgående engagemang.
Amatörernas konstnärliga arbete är en del av konsten som sådan. Men på grund av den speciella kvaliteten amatörkulturen erbjuder, har endel valt att syssla med detta inte som arbete, men som fritidsaktivitet. Och fritiden är väl fortfarande i vår postindustriella värld ansedd som den dyrbaraste tid. Därför kräver amatörerna det bästa, då det gäller repertoarer, instruktioner och utbildning. Och i vår nordiska samhällsmodell vill man göra det utan hänsyn till kommersiella intressen. Därför borde amatörer stödas både på nationell, nordisk och europeisk nivå.