Ordet amatör kan ha en lätt pejorativ klang, exempelvis i uttrycket ”glada amatörer”, som uttrycker att det man uppenbart saknar i formell kompetens försöker man kompensera med en glädje i det man gör. Det är inte heller en positiv kommentar om någon betecknar något som ”amatörmässigt”.
Alla finländare känner också till hur det gick för Paavo Nurmi, som förlorade sin status som amatör och därmed inte kunde tävla i de olympiska spelen 1932.
Ordet amatör kan härledas ur det latinska ordet amator – älskare och har ursprungligen haft betydelsen någon som älskar det hon eller han gör.
Förr i tiden var det kanske lättare att dra en gräns mellan jobb och fritid. Jobbet pågick i åtta timmar mellan morgon och eftermiddag och det som inte var jobb, var fritid. Det man gjorde på fritiden var frivilligt och då var man i stort sett amatör. På jobbet var man proffs och fick lön, på fritiden var man amatör och jobbade gratis. Här karikeras givetvis en verklighet som aldrig varit så entydig.
Idag är gränsen mellan jobb och fritid mer flytande för allt fler. Det gäller den som svarar i mobiltelefon på lördagen när en kollega ringer upp eller som sköter e-post under semestern. Samtidigt gäller det motsatta: någon uppdaterar sin Facebook-status och betalar räkningar i nätbanken på jobbet. En större del av framförallt unga människor har vad som kallas icke-typiska anställningsförhållanden: olika kombinationer av tidsbegränsade jobb och arbete på deltid. I det nätverkssamhälle vi lever i är det svårare att skilja mellan professionella och privata roller. Det man gör på sin fritid har återverkningar på ens professionella roller och vice versa.
Om gränserna är så suddiga - Vem är då amatör idag?