Frivilligverksamhet – en win-win-situation

I dag talas det mycket om frivilligarbete av flera orsaker. Delvis beror det på att många föreningar är oroliga för tillväxten. Hur ska det gå då den äldre generationen inte längre orkar, finns de unga där och tar över ansvaret eller måste föreningen upplösas? Dessutom råder det ekonomiskt sämre tider och kommunerna ska spara. Då ser vi potentialen i tredje sektorn; på frivilligbasis kan säkert en del uppgifter skötas. Och slutligen har vi EU:s temaår för nästa år, det europeiska året för volontärarbete, där syftet bl.a. är att öka medvetenheten om volontärarbete och belöna verksamheten.

Det är bra att det talas om frivilligarbete, men det löser inte det dilemma många föreningar har. Hur ska vi få nya aktiva med? Dagen människor upplever att de inte har tid att engagera sig, oberoende av om det gäller att ställa upp som klassmamma, att axla ett styrelsemedlemskap eller förbinda sig till att gå ut och gå med en ensam farbror en gång i veckan. Jag väljer att skriva upplever, för jag tror trots allt att det handlar om mer än så. Det handlar om att prioritera. Kanske också om en förskjutning till ett mer individualistiskt samhälle, där jag och det egna är i centrum. Hur tacklar vi som är engagerade denna förändring?

Utmaningen är stor och jag sitter inte inne med en patentlösning. Jag tror att vi måste fundera på vad som får folk att engagera sig, vilka morötterna är. En snabbgallup inom Folkhälsan, där jag både jobbar och verkar som frivillig, ger vid handen att många valt att engagera sig för att de upplever arbetet som meningsfullt och givande, det är tilltalande verksamhet på svenska och trevlig social gemenskap. Den sociala biten – grupptillhörigheten – verkar vara den som motiverar våra aktiva mest. Rent konkret har många engagerat sig för att kunna ordna verksamhet åt barnen, men också i viss mån åt sig själv.

Det är i denna tråd jag tror vi ska dra för att lyckas engagera folk även framöver. Vi ska skapa en win-win- situation, där du själv som aktiv och föreningen som helhet vinner på engagemanget. Du kan fixa verksamhet åt barnen, gympa åt dig själv eller sysselsättning åt pappa samtidigt som andra får ta del av verksamheten. Du känner dig behövd genom att fungera som vän åt en äldre, samtidigt som vännen får ett avbrott i vardagen. Du tillhör en gemenskap samtidigt som er gemenskap innebär att andra också kan ta del av den.

Själv är jag typen som alltid varit engagerad. Kanske steget är naturligt med föräldrar och mor- och farföräldrar som också varit aktiva. För mig är det ingen självklarhet att andra fixar, tvärtom. Jag är med och fixar eller ser till att det fixas. Som ny på Folkhälsan insåg jag att Folkhälsan saknar verksamhet för unga vuxna och att jag inte hittade en förening som kändes som ”min”. Nu, ungefär två år senare, finns Folkhälsan i Stan som riktar sig till 20–40-åringar och ordnar just sådan verksamhet jag själv vill delta i. Vad som motiverar mig? Att det är roligt. Att jag med hjälp av föreningen kan pröva sådant jag antagligen inte skulle pröva för mig själv. Att jag lär mig nya saker. Att jag lär känna nya människor.

Alla motiv är fullständigt egoistiska och jag-centrerade, men gör det mig till egoistisk eller föreningen till det? Nej. Mina motiv gör att också andra kan pröva på bergsklättring, hydrospinning, veta vad som är viktigt då man köper bostad och vilka finlandismer som är mer gångbara än andra. Mina och mina styrelsekollegers motiv och intressen styr föreningens verksamhet, men det betyder inte att vi är en sluten klick som vill vara för oss själva. Tvärtom. Vi vill verka inkluderande, inte exkluderande.

Och det är så jag ser på föreningsverksamheten. Vi utgår från oss själva och tillsammans jobbar vi för sådant som gynnar både oss, våra medmänniskor och samhället. Det krävs ingen särskild kunskap eller läggning; det räcker med att vara precis sådan man är och ha intresse för det man gör. Jag hoppas och tror att vi, trots att vi lever i ett västerländskt individcentrerat samhälle, också ska bry oss om att skapa möjligheter för varandra och ta ansvar. Vi kan inte bara vilja ha, utan att ge. Så nästa gång du blir tillfrågad att ställa upp som medlem i Hem och skola-föreningen, Marthorna, Folkhälsan, idrottsföreningen eller någon annan förening, tänk efter innan du säger nej och skyller på tidsbrist. Är din tid mera värd än grannens tid? Är det grannen som ska se till att också ditt barn har meningsfulla hobbyer eller att du själv kan gå på gympa?

Skribenten jobbar med föreningsstöd på Folkhälsans förbund, är vice ordförande i Folkhälsan i Stan rf och har ett förflutet inom bl.a. Svensk Ungdom, Åbo Akademis studentkår och olika studentföreningar.